Klassrum öppna för alla
Fler än 500 skolor har nu infört Elmemodellen, mest känd för att ge varje elev ett eget, avskärmat ”kontor”. Det är lätt att ta till stora ord om den pedagogiska modellens snabba resultat. Men tusentals lärare på både grundskole- och gymnasienivå kan vittna om en dramatiskt förbättrad arbetssituation – både för eleverna och dem själva.
De flesta av oss kan nog minnas känslan av utsatthet i det traditionella klassrummet. Stöket, blickarna, likriktningen och tvånget. Sinnebilden är Peter Tillbergs klassiska målning ”Blir du lönsam, lille vän?”
– Jag hade själv det jättesvårt i skolan. Ingen kunde ta hand om min höga energi och mina behov av både arbetsro och rörelse. På den tiden fanns det ju inga diagnoser och i nian blev jag underkänd i de flesta ämnen, berättar Elmeskolans rektor Eva-Lena Brafield som 2018 skapade Elmemodellen.
På gymnasiet upptäckte en lärare hennes situation och gav henne specialanpassade förutsättningar. För Eva-Lena slutade det därför lyckligt; med nio års universitetsstudier och en karriär som lärare och rektor.
– Sedan dess brinner jag för att alla ska ha rätt till den chans jag själv fick. I grunden handlar Elmemodellen om hur du bemöter eleverna. Hur du som lärare vågar äga situationen att eleverna får samma frihet och rättigheter som du själv har.
Idén till den pedagogiska modellen fick hon i bilen, på väg hem från en kurs i arbetsro för särskolan. Som rektor för en stor och stökig skola F–6 i Älmhult, kände hon sig frustrerad.
– Vi hade massor av kränkningar och många hemmasittare. Flerspråkiga klasser, många nyanlända och socioekonomiskt utsatta elever var en del av bilden. Både lärare och elever ville byta skola, minns Eva-Lena.
I bilen slog det henne plötsligt att alla människor, fast i varierande grad, har samma behov som elever med NPF – trygghet, valfrihet och arbetsro. Om alla gavs samma möjligheter skulle dessutom känslan av inkludering troligen öka hos elever med särskilda behov. Ingen skulle längre behöva sticka ut. Under jullovet det året möblerades skolans samtliga klassrum om med provisoriska skärmar så att alla elever fick ett eget ”kontor” och egna hörselkåpor. Framme vid whiteboarden ordnades en plats med soffa och saccosäckar för genomgångar. Och vid ett stort arbetsbord fanns plats för dem som valde att jobba tillsammans med läraren eller andra elever. Den nya lärmiljön öppnade för större frihet och eget ansvar.
– Flera av mina lärare skakade på huvudet och sa att det aldrig skulle fungera. Men efter en vecka var vi alla nästan chockade över resultatet. Kränkningar och stök, både på raster och i klassrummen, hade plötsligt minskat till ett minimum.
Lärarna hade på kort tid gått från att vara poliser till att få vara pedagoger. De behövde heller inga elevresurser eftersom atmosfären i klassrummen var helt förändrad. Inom kort ersattes den provisoriska lösningen med ändamålsenliga skärmar och möbler, i samarbete med Lekolar.
– Sen dess har utvecklingen bara gått framåt. Vi har idag inte en enda hemmasittare och inga elever som står i kö till andra skolor. Hela 96% av lärarna ger den personliga trivseln det högsta värdet, och ingen av dem är sjukskriven på grund av arbetsmiljön.
Allt detta trots att elevunderlaget fortfarande är till stor del socioekonomiskt utsatt samt att vissa klasser har upp till 90% elever med annat modersmål. Flera elever reser nu från andra kommuner för att få gå på skolan, och svårigheten att rekrytera lärare är ett minne blott.
– Mest stolt är jag nog ändå över lärarnas vilja och förmåga att anpassa sig till ett nytt sätt att tänka och arbeta. Själv går jag nu vidare för att som rektor på en gymnasieskola införa modellen med fokus på elever som inte klarat grundskolan så bra, avslutar Eva-Lena Brafield.
En helt ovanlig lektion
Det blir lite skratt och trängsel när klass 4A på Elmeskolan återsamlas efter långrasten. Trivselhunden Sami tittar nyfiket in genom dörren men bestämmer sig för att stanna i korridorens sköna soffa.
Eleverna slår sig vant ner framme vid whiteboarden för läraren Emma Perssons inledande genomgång. Det blir snabbt fullt i soffan och andra sitter eller ligger på den mjuka mattan. Emma väntar in lugnet och börjar sedan det hon själv kallar sin ”föreläsning”. Hon förklarar, ställer kontrollfrågor och öppnar för samtal.
Efter att ha fått sina respektive uppgifter drar sig sedan många elever tillbaka till sina små elevkontor. Lugnet lägger sig snabbt i det öppna och ljusa klassrummet. Några elever stannar kvar framme hos Emma, andra bestämmer sig för att jobba ihop vid det stora arbetsbordet.
– Jag sökte mig hit till Elmeskolan när jag förstod att de jobbar som jag alltid har velat. Och här var ju lärmiljön redan färdig, berättar Emma.
Nu är hon arbetslagsledare för mellanstadiet och kan inte tänka sig att återgå till det traditionella sättet att möblera och jobba.
– Då hade jag nog hellre slutat som lärare, skrattar hon. Barn är ju som vi, de är olika och lär sig på olika sätt. Vissa är framåt och vill ensamma flyga iväg i sitt lärande, andra behöver mer hjälp av mig eller lär sig bäst tillsammans med en kompis. Det här klassrummet är öppet för alla, eftersom det rymmer flera olika lärmiljöer.
Att Elmemodellen är så tillåtande, och på allvar bejakar olikheterna, ökar också inkluderingen, förklarar hon. Måendet och resultaten för elever med NPF är inte sällan förbluffande.
– Självklart för att de själva kan välja hur de vill jobba, men kanske mest för de inte längre sticker ut. Ingen tycker det är konstigt att de ber om extra hjälp, jobbar med hörselkåpor eller kanske känner för att ligga på mage – alla gör ju det ibland.
Nu har eleverna kommit igång att jobba på allvar. Det är inte knäpptyst men atmosfären är skön och dämpad. Vid ett av de avskärmade elevkontoren rullar Soley ut sin elevstol och tar av sig hörselkåporna. Hon börjar bli klar med sin uppgift.
– Jag jobbar bäst här vid min bänk, men ibland går jag till bordet om jag behöver hjälp av Emma, förklarar hon.
I sitt kontor har Soley ett par böcker på engelska, några pennor och ett vattenglas. Hon skrattar och visar en liten minibok hon har gjort med titeln ”Boken om allt”, än så länge är sidorna tomma.
– Jag tycker att det är jättebra att vi får välja var vi vill jobba. Det verkar tjatigt att behöva sitta på samma plats hela tiden.
Medina har också valt att jobba i sitt kontor idag. Hon gillar när alla sitter runt mattan, men älskar framförallt att ha sitt eget space.
– Jag har en skön känsla när jag sitter i mitt eget kontor. Här kan man ju inte kolla av de andra på samma sätt och kan koncentrera sig bättre.
Medina funderar ibland på hur det skulle vara att vara i en klass där alla satt likadant och gjorde saker på exakt samma sätt.
– Jag tror inte att det hade känts så bra i magen. Det hade nog inte varit lika utmanande heller. När man får välja utmaning som passar en, och en plats som känns bra att jobba på, tror jag stämningen blir mycket lugnare i klassrummet.
När lektionen är slut samlar Emma ihop sina presentationsmaterial och suddar ut whiteboarden inför nästa lektion.
– Jag önskar bara att fler kunde få uppleva hur roligt det är att jobba såhär. Det är ju egentligen bara att testa, skärmarna är en stor del av pedagogiken men verkligen inte allt. Kanske kan man börja med att prova en genomgång som leder fram till mer individuella uppgifter. Eller möblera med ett gemensamt bord och våga öppna upp för lite större valfrihet, avslutar Emma.
Sami sliter som en hund
Bli inte förvånad om du stöter på en glad och trygg hund som rör sig fritt i Elmeskolans korridorer. Sami är en snart tre år gammal labrador som är utbildad terapihund.
Labradoren Sami hoppar upp till rektor Eva-Lena Brafield i soffan. Han gäspar stort och lägger sig tillrätta. Sami är utbildad för att jobba med elever med NPF och koncentrationssvårigheter.
– Men han är såklart hela skolans hund. Ibland är han med inne i klassrummet när eleverna samlas, eller så kommer barnen ner till Eva-Lenas kontor där han brukar hålla till.
Eleverna pratar med Sami eller går ut och går med honom. Ibland läser de faktiskt för honom eller diskuterar mattetal, berättar Eva-Lena.
Hon förklarar att om en elev har blivit väldigt arg, brukar det hjälpa att få vara ensam med Sami. Då lämnar läraren rummet och de får vara själva en stund tills allt har lugnat ner sig lite.
– Han började vara här på skolan redan som valp, innan han gick sin utbildning. Så han är van vid att ha massa barn omkring sig, och många händer på sig.
På rasterna rör sig Sami fritt både utomhus och i korridorerna. Eva-Lena förklarar att utbildningen är mycket viktig. Det går inte att bara ta med sin egen hund.
– På utbildningen tränas hunden och det utvärderas noga om den kan hantera den stress det ändå innebär med mycket barn och höga ljud.
Många skolor har skaffat en terapihund och kan vittna om hur atmosfären påverkas.
– En tioåring kan hämta med sig Sami ut och då kommer han att följa den eleven på skolgården. Det härligt att se hur eleverna varvar ner när han är i närheten. Vi har också sett hur språkutvecklingen exploderar hos barn som inte tidigare pratat så mycket, säger Eva-Lena och kliar Sami på magen.